Om ngr dagar är det 10 år sedan Anders och jag förlovade oss. Vi har aldrig ägt bil tillsammans, men här disponerar vi en och använder den dagligt. När trafiksäkerheten är som den är här så förespråkar jag absolut egen bil annars tycker jag kollektivt i en storstad borde vara det enkla och bästa valet.

Förra veckan (jag är lite långsam ut med den här bloggen men äsch detta är ingenting som har cirkulerat sönde på sociala medier så det går nog bra ändå) så var det strejk här i stan. Ivorianerna har varit duktiga elever i den franska skolan och lärt att strejk det är till för att användas.

P1060635

Här i stan finns det 4 kollektivsystemer:
linjebussar: överfylda gröna bussar (sånna där 50-60platsers) som tar med arbetare till och från jobbet. Ganska rimligt har jag hört, ganska regelrätta chafförer har jag också hört. Jag har aldrig åkt med en.
Baka: Minibussar (i min värld skulle det ha varit 9platser men här är det väl 15per buss) minibussarna har en hissig chafför som tror att alla högerfiler i viktiga korsningar är bussluckor eller parkeringsplatser, de har också en konduktör som jag antar måste ha god fysik och kondition eftersom de hoppar in och ut och ofta får springa ifatt baka’n när den raskt kör vidare efter några på/avhoppare. Jag har aldrig åkt med en.
Woro-woro: en bil (gärna en toyota så klart) som är målad efter statsdelens färg, hos oss är de gula. En något trafikfarlig chafför sitter bakom ratten och fyller upp bilen med kunder längs den förutbestämda rutten. Man får inte låta sej luras av namnet (6-6) priset är inte 6 doran (6*5=30cfa = 4kr) per delrutt längre. Sånna här har jag åkt med. Man kan glatt få uppleva att vara pressad mellan en mor som ammar sitt barn och en buisnessman. Det brukar kosta några hundringar (3-5kr). Utmaningen med Woro-woro är att man måste kunna sin woro-geografi. Det finns inga kollektivtrafikkartor utan antingen vet man var man ska byta eller så får man förhöra sej längs med vägen. Det kan ta lite tid att komma från A-B men chaffören gör sitt yttersta för att vara tidseffektiv, som bilist gör jag mitt yttersta för att inte köra efter en woro-woro, de är så otroligt oförutsägbara i trafiken (och blinkljusen är ofta felkopplade).
Taxi: jajamen, helt vanlig (vanligtvis Toyota) bil som är orangemålad och kan köra överallt i stan. De har taxometer men få använder de. Priset bestäms på förhand, et pyttelitet fåtal har fungerande bilbälten eller air condition så det blir ofta en svettig resa på mer än ett sätt. Sånn här har jag åkt med många ggr. Taxichafförerna är troligt de som bäst känner till stadens vägnät, både det asfaltsbelagda och det som är mer off-track, allt används för att uppnå målet “komma fram så fort det går”.

Nu blir det här ett långt blogginlägg, det var inte ens det här som var poängen…

Förra veckan var det strejk.
Woroworochafförerna i Cocodystadsdelen strejkade. Vår dag mamma hade problem med att komma till och från jobbet hos oss så jag förhörde mej för att förstå situationen.

Det finns i cocody ett organ, syndiac tror jag de (som flera andra samorganiserande organ) heter.
Varje woroworo ägare betalar 700cfa (8-10kr) till syndiacen varje dag. Det finns ca 3000 woroworo i Cocody (!). Ja det rullar gula bilar hela tiden här.
Syndiacen gör typ ingenting. Jag har frågat, ingen kan säga nått förnuftigt om vad de egentligen gör. Kanske de hade en funktion tidigare – vem vet?
Woroworochafförerna betalar skatt (så fint!) till statsdelens rådhusman varje månad.
Plötsligt (eller iaf verkar det så) har det gått upp för rådhusmannen att syndiacen har bestämt hur worowororutterna ser ut i Cocody och förbjuder bilarna att köra fritt + att de får otroliga summor med pengar varje dag/vecka/månad… utan att egentligen göra nått.
Min informant menar att på frågan: var hamnar pengarna? så har syndiacen svarat att: vi delar på dem. jaha!
Ja, så då satte rådhusmannen ner foten och sa att nu är det slut. Slut på fastsatta rutter som försvårar det för woroworoarna och slut på att ta betalt för ingenting.

Syndiacen svara med att hämta några microber (det är det lokala kallnamnen på kriminella och våldsamma ungdomsgänger, nej, barngänger som hänger lite här och där i Abidjan) och uppmana dem att slå ner varje woroworochafför som kör i Cocody.

Så plötsligt låg 1/3 av kollektivsystemet nede. Kanske den delen som är mest använt. Så kom barnpassaren sent till jobbet och klagade över svårigheten att ta sej de 2-3 milen det var mellan hennes hem och vårat hem.

Jag delar den här historien för att 1 förklara lite om kollektivtrafiken här i Abidjan, en Afrikans storstad och 2 för att berätta om något som inte chockar oss men som ändå gör att man undrar hur mycket liknande grums det finns att rensa upp i här i det här samhället.

P1060048