älskat barn har många namn…

I Sverige är det inte så ovanligt men i Norge har jag fått förvånade blickar när jag ramsar upp:

Mirjam Teresia Ingeborg Artmark Aanensen

Innan Anders och jag gifte oss hette jag Arvidsson, Artmark är min mors flicknamn.

Jag är uppvuxen i Hornsved. Detta småländska metropol finner du mellan Ingatorp och Rumskulla, vi zoomar ut lite och ser mellan Eksjö och Vimmerby, zoomar ut ytterligare och sätter fingret mellan Jönköping och Västervik.

Här har jag, min bror Jonatan lärt oss om motorer från pappa Yngve och laga spännande middager av mamma Elisabet. När vi pratar om grannar pratar vi i singular – även om vi har fler. Grannen Klinth fick ofta besök.

När jag ska berätta för norrmänn om min hemplats brukar jag säga att de ska föreställa sej Astrid Lindgrens berättelser om Emil eller alla barna i bullerbyn (Bakkebygrenda). Det är ingen direkt lögn heller, inspelningarna till de båda filmerna är gjorda i närheten och ortnamn som Ingatorp, Mariannelund och Lönneberga är väl kända.

Jag har alltid gillat musik och har spelat piano så länge jag kan minnas. Tillsammans med väninnan Linnea har jag uppträtt lite här och där och med väninnan Jenny har jag sjungit i kyrkan.

Kyrkan jag har växt upp i är Elimförsamlingen. En baptistförsamling som idag är medlem i EFK. Där har jag varit med på barngrupp och ungdomsgrupp, och senare som ledare för den ena barngruppen.

Aktiv, kan jag nog säga att jag är. Jag har länge spelat basket, både i Ingatorp, i Oslo och nu i Massy (Paris). Jag har också klättrat en del innomhus och provat på lite av varje. Jag trivs med att vara i gång så om det inte är nån basketträning i närheten blir det en joggetur i park eller skog eller på vintern längdskidåkning.

Men det är också härligt att mysa inomhus, jag pysslar gärna och har lättare för att starte projekt än att avsluta dem. I alla fall när något krånglar. Med pyssla menar jag sy, sticka, klistra, montera, baka, och allmänt fixa och ordna så saker och ting blir lite finare och bättre.

Efter gymnasiet i Eksjö där jag tog naturvetenskaplig linje med teknisk inriktning begav jag med till Norges västkust för att ta ett år på bibelskola. Valet av skola och plats var väldigt tillfälligt. Jag hittade en broschyr en dag och tänkte att kanske Fjelltun kan vara nått. Så hamnade jag i Stavanger och där träffade jag Anders.

Val av yrke kom lite av elimination, jag ville arbeta med människor och tänkte: vilka? Efter ta ta bort grupp efter grupp kom jag fram till att det var invandrare jag ville arbeta med och då borde jag väl bli socionom eller polis. Tre år på Oslo høgskole och så började jag jobba på ett “asylmottak” och fortsatte efteråt med “introduksjonsprogrammet” i Oslo.

Men helt från början av gymnasiet (eller tidigare) har jag haft lust att arbeta i utlandet. Men hur, det visste jag inte. Jag visste bara att jag ville göra nått “ordentligt”. När jag och Anders blev tillsammans berättade han strax att han ville arbeta som missionär. En del tycker kanske det är en märklig sak att acceptera så där på ett ögonblick. Men jag har flera missionärer i familjen (inte minst mormor & morfar Artmark) vilket har gjort att jag ser missionäryrket som ett möjligt yrke (och inte ett som är förbehållt extremkristna). Min längtan efter att jobba i utlandet och glädjen med att jobba med invandrare kopplades fort ihop med möjligheten för att vara missionär.

Så nu, till glädje för mej som sedan franska klasserna i ungdomskolan har drömt om att upptäcka mer av Frankrike, sitter jag här i Massy. Massy ligger söder om Paris och här ligger Les Cédres, en kristen språkskola som NLM använder sej av. NLM, norsk luthersk misjonssamband, det är våra arbetsgivare.